Skrivkramp

Nu vet jag precis hur skrivkramp känns och jag snackar inte om kännslor i underarmen. Har läst om fenomenet och sett det i filmer. Men alltid tänkt, men det är väl bara att börja skriva så kommer det. Men problemet är nog att man inte börjar. Man kanske inte känner att man har något att skriva mer, inget att tillföra. Nyhetens behag gällande bloggning har försvunnit tillsammans med lusten. Kanske ens liv inte ser ut så att man vill eller kan skriva om hur det ser ut eller vad som händer. Det finns perioder då killen som kör för rött vid skolan kännas som livsviktigt och tar upp en stor del av ens tankar, diskussioner och kännslor, en annan dag kan det vara det mest obetydliga som finns. Man skänker inte det en sekunds tanke, för man skiter i både han och allt annat. Då blir det svårt att skriva om saker som händer i ens liv. Dom få som är kvar här på bloggen har nog märkt att det inte händer så väldigt mycket här längre. Jag har funderat på vad jag ska göra med den, om jag ska lägga ner, eller om jag ska ge den ett tema, skriva och följa en sak eller ett ämne. Ta bort det personliga och rikta den mot något annat. Men det finns så många sådana nu att jag inte vet hur jag ska platsa in eller vad jag skulle följa. Samtidigt så är det en bra kännsla att skriva lite “dagbok”, men i och med att den är offentlig så är den ju klart hårt censurerad. Då måste jag nog starta en annan anonym site. Folk i min härhet läser det här, kanske är det enbart folk i min närhet. Det har vid flera tillfällen hänt att jag börjat berätta något för vänner och bekanta och at dom redan kännt till det för jag skrivit det här. Snacka om IT liv

Vi får se vad som händer…