Fler bilder från resan hittas här!
Fredrik frågade precis i föregående post om jag inte sett sällskapsresan 2 och att man alltid ska skippa sista åket. Det finns en liten berättelse om hela händelsen, här kommer den:
Jo, visst har jag sett sällskapsresan 2. Jag tänkte att jag skulle skriva hela berättelsen i föregående post men förkylkningen kändes tung.
Näst sista dagen sittandes i liften får jag ett telfonsamtal. En kille från en rekryteringsfirma. I slutet på vårt samtal säger han just det, skippa nu sista åket.
Sista dagen kom, vi åker upp för berget och förflyttar oss mot Schweiz, på vägen märker man att sikten är mycket dålig. Ingen dimma eller så, utan ljuset bara är så att snön bara blir till en vit massa. På skidor går det ok att åka ändå, men det är inte lika stabilt att åka bräda och dom osynliga pucklarna blir ganska obehagliga. Jag börjar tänka på “sista åket. Inte långt därefter säger den andra snowboard åkaren att han nog skippar att åka idag och funderar på att åka ner på grund av sikten. Jag säger att jag hänger på, jag är vid det här laget ganska mör i kroppen efter en veckas ganska hårt åkande och en del supande. Vi börjar åka ner för den sidan av berget som tar oss till liftarna som skulle ta oss ner. Vi åker ganska fort, vi åkte knappt någon pist på hela veckan så man tog kanske igen lite fortkörning. Det viner i öronen från vinden som jag skär igenom. Jag känner att jag har flytet inne och kör i ett snabbt slalommönster. Nästan längst ner, när jag kan se liften, tar jag extra fart för att kunna glida ända fram. Jag känner att det går lite väl fort och tar några skär, där är något, kanske bara min kropp som var helt slut, eller en puckel, vem vet. Det gick så jävla fort, helt plötsligt fastnar brädan i något, jag har ryggen mot toppen av berget och faller framåt. Jag slungas framåt i sån fart att jag inte ens hinner få fram mina armar för att ta skydd, utan jag landar mot den hårda pistade backen med min höger arm under mig, strax under brösten. Jag känner hur handen sjunker in i mig, jävligt äckligt kändes det. Jag får stopp på glidandet och försöker känna efter om jag är skadad. I det ögonblicket föröker jag ta ett andetag, det går inte. Jag står på knä med huvudet mot snön och chippar efter luft, inget kommer. Fan, får jag inte luft snart svimmar jag tänker jag. Men typ 30-45 sekunder senare så börjar jag kunna ta små andetag. Jag knäpper loss brädan och ligger och tar igen mig i backen. När jag sen försöker resa mig upp känner jag hur det sticker till ganska kraftigt på vänster sida av bröstkorgen. Precis där min hand hade varit inne och grävt bara någon minut tidigare. Jag insåg ganska omgående att min hand måste gjort en spricka i mitt revben. Inget att göra, bara att ta på sig brädan igen och åka ner sista biten. På kvällen fick jag nackspärr…. Nu sitter jag här och har jävligt ont varje gång jag hostar 
Det kvittar alltså vad man gör, det går inte att undvika det “sista åket”.
Loading ...
Recent Comments