När jag var en sådär 15-16 år så satt jag och lirade kort hos en polare (Micke H, R.I.P) och småpratade, på stereon körde vi lite bakgrunds Iron Maiden. Plötsligt slår det lock i örat på mig, jag tänker inte så mycket på det utan fortsätter i vanlig ordning. När jag sen vaknar dagen därpå så har jag fortfarande lock i örat. Jag börjar höra mig för med personer i min omgivning och får höra att det har skett folk i samband med förkylning och jag kände mig ju lite krasslig.
Jag gick till doktorn och fick utskrivet Rinexin mot örat som fortfarande hade lock ca 1 vecka efter att jag märkt det för första gången. Men Rinexinet gjorde något med mitt humör, jag fick ganska kraftiga humörsvängingar och av en slump läste jag på lappen inuti Rinexin paketet att detta var en bieffekt. Eftersom jag ändå inte tyckte att det hjälpte och inte hade den minsta snuva (som Rinexin ska hjälpa mot) så slutade jag ta det. Jag fortsatte att höra med min omgivning och dom sa att när de haft lock i samband med förkylning så satt locket i rätt länge. Sen får jag halsfluss.
Jag går till doktorn igen, citykliniken vid Hansa i Malmö. Doktorn undersöker mig och skriver ut Kovepenin mot halsflussen. När allt är klart säger jag, -Jaaa, och så har jag haft lock i örat i 2 månader nu??? Som tur var, hade just den här läkaren specialiserat sig på just örat. Han undersöker mig och ser inget konstigt. Han frågar en massa frågor och gör enklare hörsel test. Efter en bra stund säger han:
-Har du kommit hit själv?
–Nä, farsan är i väntrummet.
-Det är kanske bäst vi hämtar honom.
-????????, tänker jag
Farsan stegar in och sätter sig.
-Jag misstänker att Christer drabbats av plötslig dövhet (Sudden Deafness) och bör med omedelbar verkar läggas in på sjukhus.
Va i helvete säger han tänker jag. Det var ju en förkylningssymtom, inte konstigt att den blir utdragen om jag till och med får halsfluss på kuppen. Men vi åker genast till sjukhuset.
Där läggs jag på en bår och får inte röra mig, i bästa fall fick jag gå på toaletten. Dom gjorde en uppsjö tester som höll på i nog 2 dagar tills dom konstaterar att jag har plötslig dövhet. Jag får göra ca 1 miljon hörseltest och massa annat, minnet sviker lite här. Hur som helst så låg jag där väldigt länge, typ 1 månad eller mer. Du kan ju tänka dig ligga på sjukhuset i 1 månad och känna sig fullt frisk men ändå inte få röra sig. Lägg sen på att du är sådär 15-16 år gammal. Det var en mardröm, jag smet upp och rörde mig lite på nätterna.
Till sist säger doktorn att det händer att hörseln kommer tillbaka vid plötslig dövhet, men då brukar den komma inom 3 veckors tid. Eftersom jag nu haft det så länge var mina chanser små. Han säger att det finns en extremt liten chans att vattnet i snäckan läckt ut och att man då kan operera det genom att täppa till läckan, då kommer hörseln tillbaka. Han säger att det är så liten chans att vi egentligen inte behöver göra den operationen och att jag då kan gå hem samma dag. Men efter lite övervägande så tänkte jag, jag kan inte gå och tänka hela mitt liv om jag borde ha gjort den operationen eller inte så jag säger till honom att operera.
Dom opererar, jag fick en lokalbedövning och ett snitt ovanför örat. Jag hör/känner hur dom drar örat utåt för att sen peta där inne med alla möjliga prylar. Det hela är ganska obehagligt och jag får lite ont i magen. Jag säger till om detta och så får jag mer ”lugnande medel”. Jag märker att jag blir ganska påverkad, jag börjar berätta massa ”hemlisar” för den ena sjuksköterskan vilket jag sedan ångrar. Sen somnar jag.
Jag vaknar lika döv som tidigare. Tinnitusen kom i samma veva som hörseln försvann, den piper fortfarande nu mer än 10 år senare. Tinnitusen är ganska jobbig, men att vara döv på enat örat har jag vant mig vid. Även min familj och vänner verkar vara ganska vana vid det här laget. Jag får alltid sitta med rätt öra mot dom vilket är ganska bra, man kan känna sig nästan lite isolerad av att sitta med det dåliga örat mot en folkmassa. Speciellt om man sitter på en restaurang eller liknande där det finns massa andra ljud än bara rösterna som pratar till en. Ett annat stort minus är att man inte kan lokalisera var ljud kommer ifrån. Så ibland tar det ganska lång tid för mig att hitta den trådlösa telefonen som ringer nånstans. Jag kan till och med springa åt helt fel håll efter den. Jag blir även jävligt irriterad varje gång jag frågar min fru ”var e du?” –Här, säger hon!!!
Så vitt jag vet finns det fortfarande ingen lösning på det här problemet. Det händer till ca 8-10 personer om året i Sverige, det är därför jag menar att risken/chansen var 1/1000000. Så om du tänker att “det här händer ändå inte mig” så är jag benägen att hålla med 
Loading ...
Recent Comments